För inte så länge sedan tänkte jag att jag under årens lopp hittat mitt eget uttryckssätt - jag skulpterar  fämst ansikten, min far målade dem.
Sommaren det året jag fyllde 13 hittade jag en regnig dag lera som hade sköljts fram, som jag sedan formade till små ansikten. Leran hade hittat mig och det var bara kärlek som fyller mig än i dag.
När jag håller leran i min hand och känner dess formbarhet och oändliga möjligheter så kan jag glömma bort tid och rum. Själva skapandeprocessen är för det mesta den viktigaste delen för mig, där skulle jag ofta kunna stanna upp och sluta. Ibland kan det ta lång tid att fortsätta med nästa steg. Rakubränning har i det sammanhanget öppnat en helt ny värld för mig. Jag älskar överraskningar och visst kan man bli överraskat när det gäller raku.